Slåtter

Varmt välkommen!

Slåtter 2025, 24-27 juli och jubileum; 60e slåttern!

Slåttern i Källslätten 2025 sker mellan den 24 och 27 juli och alla är välkomna att delta. På plats finns redskap att låna, personer att fråga och massor av arbete att bidra till. Deltar du över flera dagar finns det iordningställt tältplatser bakom ladan och bord att laga mat vid. Vanligtvis ser slåtterhelgen ut ungefär som beskrivet här:

Torsdag

förberedelser med uppsättning av tält och iordningställning av pannmur, disk- och tvättplats m.m.

Fredag

Vi börjar slå med traktor och lie. Räfsar efter där det är slaget.

Lördag

Nu har hässjningen kommit igång och därmed även de hästdragna höslädarna. Kvällen bjuder på mat, lekar, dans och kaffe med kaka.

Söndag

Gör vi klart och plockar ihop. Vi bjuder på förmiddags och eftermiddagskaffe alla dagar.

VÄLKOMNA!

Slåtter 2024

Nästa år är det 60e jubileum. Det är lite svårt att greppa att så många år har gått sen Källslätten föreningen började slå gräset på den lilla del som var öppen då. Och nästan svårare att greppa att varje sommar sen dess har gräset fortsatt att slås, på allt större och ibland mindre ytor. I år slogs det aningen mindre än förra året. I fjol var vi klara redan lördag kväll men i år slogs och kördes gräs hela söndagen. Var gräset mer, eller var det arbetskraften som var mindre? Färre tyckts vi inte vara, men kanske mindre, barnen är och verkar förbli många. Årets slåtter var som en slåtter är, vädret var vackert och snällt, sjön va svalkande, musiken spelades och ladan var till bredden fylld av långdans. Oasen i året där vi arbetar och leker tillsammans för det unika habitat som välkomnar så många arter. Arter vars överlevnad hänger på slåttermarken. Jag tror jag räknar mig själv dit, vem kan överleva utan öppna ängar? 

Vid pennan,
Amanda

Slåtter 2023

Alla var där, på årets slåtter. 120 personer på lördagen. Årets utmaning var inte “hur ska vi hinna få allt gjort” utan snarare “vad ska vi sätta alla i jobb med”. Och om dassen skulle klara trycket. Gräset var tunt till följd av den torra försommaren. Vi slog vad över tragiaköken hur många golv det skulle bli. Fjorton var rätt svar, vanliga år är det kanske tjugofem. Inte mycket att skryta med, men det vi kan skryta med är i alla fall antalet musikanter på lördag kväll, 27 stycken från alla åldrar och fler olika orter. Det utrymmet som fanns kvar i ladan fylldes av glada dansare. Eftersom slåttern genomförs för den biologiska mångfalden och vårt eget nöjes skull så kan det vara fler musikanter än golv hö. Hade det varit för att hålla djur mätta för vinter, som i sin tur skulle ge mat till 120 personer, då hade vi varit värre ute. Jag önskar er en vinter utan hungersnöd så vi nästa år ses, endast hungriga på slåtterarbete!

Vid pennan,
Amanda Svensson

Slåtter 2022

Hade vi julis tre absolut kallaste dagar? Torsdag morgon åkte jag glatt från Värmland i shorts och innan dagen var slut så hade ullkalsongerna åkt på. Jag ska erkänna att de var kvar, dag som natt, till och med söndag förmiddag när ”slåttervädret” äntligen kom tillbaka.

Unikt för årets slåtter var dokumentärfilmaren Jakob som gör en film om Källslätten. Stort tack till alla som ställde upp att bli intervjuade under slåttern! Det ska bli spännande att se om han lyckades fånga värmen i föreningen trots kylan och blåsten. Just blåsten var obehaglig, speciellt när den vände upp och ner på ett av partytälten helt plötsligt. Som tur var kom ingen till skada och tältet monterades direkt ner.

Borta var i alla fall coronarestriktionerna och den tidigare tomma känslan på lördagskvällen ersattes av otroligt god mat, musik, dans och lek! Allsången kring elden varade förbi midnatt med en bleknande solnedgång som kuliss och brinnande engagemang bland sångarna.

Arbetet flöt på bra och vi kunde glädjas över nytillskott bland hästekipagen. På söndagen fick vi skåda den maffiga synen av fyra hästar som körde samtidigt till de sista hässjorna. Äldst av hästarna är ardennern Rocky som gjorde sin ”sista slåtter” för tredje året i rad. I vintras var ägare Håkan säker på att Rocky skulle lämna jordelivet men våren kom och vi fick åter njuta av hans trygga lunk framför släpräfsan. Jag anser att Rocky platsar med en egen sång i sånghäftet till nästa år.

Längtan är redan stor och som tur var har vi arbetsmötena att se framemot så tiden går lite snabbare, vi ses!

Amanda Svensson

Slåttern 2021

Restriktionerna kring pandemin lättade och vi kunde återigen vallfärda till Källslätten för att genomföra årets slåtter tillsammans. Förra årets begränsade slåtter syntes på hur barnen blivit så mycket längre, precis som pratstunderna för att ta igen de senaste två åren.

Slåttern blev en varm historia, i ett nära tropisk klimat inleddes förberedelserna på onsdagen. Det krävdes mycket vila för lite jobb och jag måste erkänna att det var för första gången inte alls roligt att jobba. Men den fuktiga luften släppte mer för var dag och tillslut var det bara varmt och soligt slåtterväder. Det här resulterade i att det blev bad varje dag och lek varje kväll, eftersom energin kom tillbaka när solen sjönk mot horisonten. En av dessa kvällar blev ängslabyrint-jaga till, nästa kväll erbjöds tre olika sorters kurragömma. Lördagskvällen var fortsatt påverkad av pandemin då den gemensamma middagen och dansen uteblev. Vakuumet efter traditionerna var svåra att fylla, men sången kring elden gjorde sitt bästa. Och nog var det de minsta barnen som gjorde den starkaste insatsen.

Totalt räknades 110 deltagare vid lunch på lördag och 23 tält. Flera deltog för första gången och många av dem var sugna på att slå och hässjningen resulterade i 25 tjocka golv hö.

Det var inte bara tillökning av människor, på Gårdstägten hittades mycket överraskande och glädjande flera hundra nya exemplar av fältgentiana. Tidigare har de flesta funnits på Gentianaängen och aldrig mer än hundra har hittats. Vad som också är anmärkningsvärt är att man inte trott att de kunnat växa där marken tidigare blivit plöjd. Det är nu motbevisat i Källslätten eftersom Gårdstägten har varit plöjd men den långa tiden av sammanhängande slåtter har sen dess åter gett habitat för fältgentianan. Växter, djur och engagerade människor; Källslätten är bevisligen ett unikt habitat för många.

Amanda Svensson

Slåttern 2020

Årets pandemi har hindrat studenter från att svettas i tentasalar, kontorsnissor från att åka till jobbet, konstnärer från att stå på scen och många från att träffa sina nära och kära. Men pandemin har inte hindrat gräset på Källslätten från att växa.

Och hur det växte! Den både varma och fuktiga sommaren skapade perfekta förutsättningar för ängen att frodas och för oss var det bara att anpassa oss till detta. Att ställa in slåttern fanns inte på kartan, i stället gällde det att modifiera den så pass mycket att den överhuvudtaget gick att genomföra även i år.

Istället för på fredag samlades de första medhjälpare redan på onsdag på Källslätten och när jag anlände under torsdagsförmiddagen var allt det viktiga redan på plats: Tält, bord och bänkar för att alla skulle kunna sitta och äta (fast med lite mer avstånd än vanligt), liar som redan var slipade, hjälpande hästar och tillhörande redskap och – nytt för i år – en stor vattentank med rinnande vatten till ett handfat med fotpump. Där fanns även år 2020 års viktigaste accessoar: handsprit. Även om den kändes lite malplacerat här ute i naturen.

Tanken med att samlas tidigare i veckan var att sprida ut arbetet på flera dagar för att undvika den stora ”folkmassan” (mätt med pandemins mått) som annars brukar samlas nånstans under lördagen. Planen fungerade. Det var aldrig för få händer som kunde hjälpa till men ingen direkt trängsel heller. Redan på torsdag slog vi gräset i trädgården och stora delar av ängarna, och de första kunde faktiskt redan börja hässja. Kvällen bjöd på en underbar solnedgång och på vägen till det välbehövliga badet gick det utmärkt att plocka till sig lite av de gigantiska blåbären som fanns i skogen i år.

På fredag fortsatte arbetet, några nya medhjälpare anlände och snabbt fick de lie eller högaffel i handen. Det som saknades var klockan som ringde alla till fikapaus, mat och fler fikapauser. Istället fick man samla sig på egen hand (vilket också gick bra). På samma sätt fick vi hoppa över den stora gemensamma sångstunden kring lägerelden, den stora gemensamma middagen och dans och fest i ladan som annars är fasta beståndsdelar av slåtterupplevelsen. Förhoppningsvis kan vi ta igen nästa år och fira lite extra.

Mot fredagskvällen var stora delar av det slagna gräset redan hässjat. Medan de nyanlända slog upp sina tält tog andra – däribland jag – ner sina för att åka hem igen. Det blev en lite annorlunda upplevelse än vanligt men underbart vart det i alla fall. Solen som skiner på Källslättens ängar, den gamla lönnen och utsikten över Dalarnas kullar är helt enkelt oslagbara – kanske speciellt i pandemins år.

Henrike Wiemker

Slåttern 2019

Trenden att smygstarta Slåttern redan på torsdag höll i sig även i år (och med den numera växande gruppen pensionärer tror jag den kommer fortsätta). Så de ivriga deltagarna som anlände på fredagen kunde direkt ge sig ut för att arbeta med gräset. För att underlätta ytterligare fanns även Bonnies-slipar-service. För mig som inte tycker slipningen är så underhållande var det en fröjd att kunna plocka en fint slipad lie och ha möjligheten att byta ofta. Kanske till följd av detta var det knappt så traktorn hann med innan vi ville hackslå. Uppslutningen vid räfsor, hässjor och hästekipage (med ny förare från Hedemora) var stor, så trots årets tjocka gräs gick arbetet undan.

Till middagen på lördagskväll försökte jag räkna oss så gott det gick. Den härliga stämningen och stora andel barn gör skaran väldigt rörlig. Jag landade kring 95 personer, inga hundar eller hästar räknade. Runt bordet spånades det vilt kring idéer på vad mer vi skulle kunna räkna. Hur ser åldersfördelningen ut bland deltagarna? Hur många tält? Hur många golv hässjade? Hur många bilar? Hur många deltagare på de olika dagarna eller måltiderna? Ja uppslagen till underlag för statistik var många och lockande som jag tycker det vore att visualisera oss i grafer så återkom problemet i genomförandet. Vi är ju en svårräknad skara. Men just befrielsen från anmälan, in- och utcheckning är en del av vad som gör Slåttern så speciell och underbar. Det finns inga krav, istället finns det ett fantastiskt brinnande engagemang och stor glädje.

Vid pennan Amanda