Gården

Gården

Gården hade ett levande jordbruk med mjölkproduktion fram till 1954 då Anders och Anna Mattsson tillsammans med son och sonhustru sålde gården till Stora Kopparbergs bergslags AB. Efter att de flesta byggnaderna såldes på aktion planterades alla marker, förutom i trädgården, igen 1957.

Skötseln av Källslätten bedrivs idag av Källslättenföreningen som efter att gården legat i träda i nio år helt ideellt arbetat med skötseln. För att åkrar och ängar ska fortsätta att bära en blomsterprakt behövs årlig slåtter. Av Källslättens ca 10 ha slåttras drygt hälften och resten betas. En viktig del av detta arbete är hackslogen med lie.

Annat arbete är skötsel av trädgården och röjning av stenrösen och åkerkanter. I övrigt är det underhållsarbeten som reparation av gärdesgårdar och byggnader samt skötsel och tillsyn av betesdjur.

Genom att studera gamla bilder kan vi skapa oss en bild på hur det en gång såg ut när gården var i drift. Bilderna är hämtade ur Edit Nyströms fotoalbum från deras tid på gården.

Källan

Källan i Källslätten utgörs av en grund stensatt brunn, en så kallad källbrunn. Djupet är ca 1,5 m och vatten rinner ständigt från källan till den lilla dammen strax nedanför. Vattenflödet är ca 1 deciliter per sekund större delen av året, men kan vid snösmältning och regnrika perioder öka. Det låter inte så mycket, men under ett dygn kommer mer än 8 kubikmeter att avrinna. Källan ligger i moränjord och flödets storlek är typiskt för sådana källor. Beroende på läget och moräntypen kan dock flödet vara både större och mindre.

Vattnet är välsmakande och kallt, mellan 7 och 8 grader året om, vilket ungefär motsvarar ortens årsmedeltemperatur. Den vanliga benämningen är kallkällor, till skillnad mot varma källor som inte finns i Sverige och mer tillfälliga utflöden vars temperatur varierar med årstiden. Källor i moränjord uppträder där grundvattenytan står ytligt, ofta i nederdelen av en sluttning eller en platå i sluttningen. Det senare ser man tydligt i Källslätten. Vattnet från källan användes för vattenförsörjningen till människor och djur men även för kylning av mjölk.

Tillgången på rent vatten året om har i alla tider varit avgörande för val av boplats. Källor har haft både en praktisk och mytologisk betydelse, vilket inte minst framgår av alla ortsnamn kopplade till orden källa, brunn och vi (ett åldrigt ord för källa).

Dåliga källor, som frös på vintern eller torkade ut sommartid, orsakade svåra bekymmer. Man blev vattlös och måste hämta vatten i bäckar, sjöar och källor längre bort. Säkra källor, som alltid höll vatten, kunde göras till s.k. undantag, en sorts allmänning, där även vägen till källan kunde ingå.

Många källor är idag bortglömda och hotas av förstörelse t.ex. genom skogsbruk, trots att de är lagskyddade. För att de ska bevaras måste de vårdas genom rensning. Omgivningen måste också hållas öppen och källan bör skyltas så den inte glöms bort.

Trädgården

Förutom det ålderdomliga odlingslandskapet är det Källslättens trädgård som gör intryck på besökaren. Trädgården åskådliggör den högreståndsmiljö som här anlades under 1600-talets senare hälft. Exakt datering av trädgården och de personer som stod bakom har ännu inte gått att belägga.

Det ledande skiktet bland bergsmän i Falun ville vid denna tid manifestera sin position i samhället. Gruvan stod på sin höjdpunkt och hade stor betydelse för hela riket och den stormaktsposition Sverige nu befann sig i. Gårdar med trädgårdsanläggningar växte fram runt Falun under denna epok. Jämförbara är trädgårdarna vid Noret, Staberg, Stora Hyttnäs och Glamsarvet.

De ledande bergsmännen hade under denna tid vida kontakter med såväl övriga landet som Europa. Att influenserna inom trädgårdsmodet därför nådde denna krets, var inget konstigt. Vid Kopparberget var vegetationen borta över stora områden pga roströken. De ståndsmässiga gårdarna och trädgårdarna byggdes därför upp på behörigt avstånd från de frätande svavelångorna.

Föregångarna till bergsmännens trädgårdar får av naturliga skäl sökas utanför landets gränser. Mycket tyder på att den stil som nu anammas inte är den franska barocken utan snarare tysk senrenässans. Källslättens gårdsanläggning anses typisk för denna stilriktning. Gård och trädgård är anlagd efter en mittaxel,från manhus och flyglar till en fruktträdgård i fem terrasser. Till trädgården har letts vatten via pipstockar, med självtryck, till två på varandra följande vattenkonster. Längs trädgårdens långsidor växer ännu körsbärsbuskage som troligen utgör lämningar efter båggångar (gång eller väg i parkmiljö, på båda sidor omgiven av häckar eller träd, som sluter sig samman till ett valv).

Från början fanns två trädgårdar: västra trädgården (den ännu bevarade) och den östra belägen kring nuvarande härbret. Detta bekräftas också av Linnélärljungen vid sitt besök 1754. 1775 gjordes en uppteckning av trädgården, som redan då var stadd i förfall:

”Östra eller stora Trädgården stenbunden och med helt gamla äppel, päron och körsbärsträn, samt vinbuskar bewäxta à 200 riksmynt per spannland. Wästra Trädgården med fem avsättningar och två gamla stenkummrar efter fordom Wattusprång, beväxt med gamla fruktträn. Berberisbuskar och bärbuskar à 300 riksmynt per spannland. ”

Kålgården värderades till 300 riksmynt spannlandet. Benämningen ”gamla” på fruktträden i detta sammanhang, pekar även det på en minst 100-årig historia bakåt i tiden.

Från 1914 till 1950-talet engagerade sig trädgårdmästare E.J. Lindberg för trädgården, dess fruktsorter och trädgårdens ursprung. Ympris från Källslätten togs tillvara och såldes till Norrland på nya grundstammar. Materialet i Källslätten ansågs frosthärdigt. I detta arbete deltog även den legendariske professor Georg Borgström som var dåtidens förgrundsgestalt inom miljöforskningen. Lindberg uppmärksammade även Gubbäpplet som är en lokal sort uppkommen genom kärnsådd i Källslätten.

I slutet av 1990-talet drabbades trädgården av blötsnö som medförde förödande brott av många gamla fruktträd. Därefter har föreningen med stöd av dalapomologen Olle Ridelius förnyat beståndet genom nyplantering. Förnyelsen har främst skett genom plantering av gamla dalasorter såsom Hedemoraäpple, Skuggbo, Snilsäpple, Tunaäpple mm. Av päron kan nämnas Hönsarvspäron och Lilla Dalpilen samt körsbär från Sollerön.

Gubbäpplet

Text: Mattias Iwarsson

Moderträdet för äppelsorten Gubbäpplet växer på trädgårdens tredje terrass. Trädet finns avbildat 1915 i en artikel (E. J. Lindberg 1917). På bilden kan man se att huvudstammen är mycket grov men har dött/brutits av och en låg sidogren överlevt, delvis liggande på marken. Denna gren ligger fortfarande kvar och har vuxit till liksom ytterligare två liggande sidogrenar. Man kan anta att de liggande grenarna får ett bättre klimat genom att täckas med snö vintertid.

Lindberg beskrev sorten som ett moderträd till sorten Gravensteiner, vilket det naturligtvis inte är. Även en garvad äppelkännare skulle dock vid en hastig titt igenkänna äpplena som Röd Gravensteiner om man bara fick äpplet i handen. Den flammiga röda täckfärgen och även saftigheten överensstämmer väl men fröhusets karaktärer och smaken stämmer inte. Namnet Gubbäpple fick sorten genom att äpplets fruktkött blir mycket mört när de mognar, så mört att till och med tandlösa gamla gubbar kunde äta dem.

Frukten är medelstor till stor, högbyggt plattrund till valsformig, något plattad på över- och undersidan. Fem åsar höjer sig till låga knölar, varigenom genomskärningen blir något femkantig, foderhåla djup med extra fåror.

Foder stort, halvöppet till stängt, länge grönt hårigt. Skafthåla djup, länge grön, med åsar, trång eller med ensidig rost. Skaft kort och tjockt eller på sidofrukter längre, 20-25 mm, tunt, något förtjockat i änden. Lukt angenäm.

Huden relativt tjock, glatt, fet med grön grundfärg och med röd, kraftig täckfärg i prickar, marmorering och strimmor. Gröna punkter över halva frukten. Kärnhus stort, högt, ovalt, slutet till öppet med många breda till långs (10 mm), ljusbruna kärnor. Foderrör skållikt, med ståndare vid mitten.

Kött grönvitt med gröna kärlsträngar som kan vara lite skära närmast fodret, mycket saftigt, sötsyrligt, vid mognad mjuknande sött med någon mandelarom. En bordsfrukt.

Sorten blir sent bördig och mognar i oktober. Frukten angrips sällan av skorv och trädet verkar fritt från fruktvedskräfta. Trädet växer relativt kraftigt med långa, smala grenar. Härdigt åtminstone till zon 4-5.