Historia

Kort historik

Vid Kopparberget anses gruvbrytningen ha börjat för mer än 800 år sedan. Jämsides med att kopparproduktionen stegrades, växte bebyggelsen kring gruvan ut. Källslättens historia kretsar kring kopparproduktionens uppgång och senare sakta borttynande. När skogen röjdes och de första åkerlapparna med möda bröts upp är inte känt.

Första gången ett skriftligt belägg för Källslättens existens ges, är en tiondelängd från 1569 över Kopparbergs socken. Under Källslätten återfinns då en täktekarl vid namn Olof.

Den 17 augusti 1734 skriver Linné i sin Dalaresa ”Vid nedanskog såg man i öster en gård, Källslätten kallad, byggd på en hög ort, vilken gård ägde en extraordinär prospekt ty de vida dalaskogarna och berg lågo nedanför, helt djupt nedsänkta”.

Här finns ett stycke gammalsverige med små åkertegar, odlingsrösen och brukningsvägar. Det finns även rester från gårdens rikemanstid. En fruktträdgård anlagd i renässansstil från 1600-talet minner om detta. Trädgården som är byggd med fem terrasser och två springbrunnar hyser också ett fyrtiotal fruktträd.

Troligen började gården som ett fäboställe brukat av Tunabönder. Under Kopparbergets storhetstid blev Källslätten ett bergfrälsehemman och ägdes bl. a. av bergsmannen Anton Svab. Sedan början av 1700-talet följde en lång period med olika bergsmän som ägare. På 1840-talet övergår gården till att bli ett mer renodlat jordbruk utan anknytning till kopparhanteringen.

1954 lämnar den siste bonden gården och skogsbolaget Stora övertar ägandet. De följande åren övergår den odlade jorden till skogsmark och de flesta byggnader rivs och flyttas.

1966 inleds restaureringsarbetet av ett gäng ungdomar från Borlänge. Den gamla trädgården rensas upp och sätts i stånd. I samförstånd med markägaren får de gamla åkrarna åter se dagens ljus. Utan dessa åtgärder hade det idag varit granskog på hela området.

Namnet

Källslätten dyker upp plötsligt i de skriftliga källorna 1569. Det är troligt att gården existerat tidigare, kanske rent av under annat namn. Harry Ståhl har i Ortnamn i Kopparbergslagen (1960) ej funnit någon förklaring eller uttydning av namnet. Han skriver något lakoniskt: ”Förleden är sannolikt det fornsvenska kaeldo, gen. av ordet kaelda ’källa’, och senare leden är bestämd form av fornsvenskans slaet ’slätt’. Av topografiska kartan framgår ej att terrängen skulle vara slät där.” Kort sagt sägs här att namnet tycks betyda vad det säger.

Namnet stavas olika under seklerna:

• Kellesletten 1569
• Kiällslätta 1613
• Kellesletten 1617
• Källesläten 1624
• Killeslättann 1629
• Kielleslättan 1635
• Käälslätta 1648
• Kiällslätt 1685
• Kiällslät 1725
• Kielslätten 1794
• Kjällslätten 1825

Olikheten i stavningen beror troligtvis endast på hur skrivkunniga personer, som upprättat mantalslängder och husförhörslängder, uppfattat namnets uttal.

Forvägar

Den gamla forvägen mellan Kopparberget och Ål gick över Saxlindan, Övre- och Nedre Skog och vidare mot Mörtsjöbo och Morbygden. Denna väg var en viktig förbindelse mellan Kopparberget och de övre Dalasocknarna. Linné färdades vägen under Dalaresan 1734. Samma väg gick den stora upprorsarmén 1743, som fått namnet Stora daldansen.

Vid Grälviken finns en väg som kallas ”Trätekolsvägen”. Denna väg fortsätter genom Källslättens gårdsägor mot Koltorget (mellan Källslätten och Långarsbo) och vidare norrut. Mot söder kan vägen bitvis skönjas öster om Aspan förbi Grönbo och mot Stråtenbo. Området på Timmeråsen mellan Källslätten och Krusbo ägdes (och gör så alltjämt) av Tunabönder ”östanelfs-män” från Skomsarby fjärding. Upprepade trätor och processer om nyttjandet och äganderätten till skogen förekom genom seklerna. På en karta från början av 1700-talet finns en kolbotten benämnd Trätkolningen och en källa, Trät-kolningskälla intill. Denna plats ligger strax bredvid den aktuella vägen ovan Grälviken. Både Trätekolsvägen och Grälviken som namn betraktat har sannolikt med osämja att göra.

Källslättens förbindelse med Kopparberget gick sedan gammalt på en mindre väg som via Rotbo gick mot Djärvesbo och Nybo och är ännu i brukbart skick. Avståndet till Djärvesbo är 1,5 km. Under Anders Mattssons tid drogs mjölkkrukorna, för mejerileverans, denna väg för hand, med kärra eller kälke flera gånger i veckan.

Nuvarande väg till Källslätten, som också har använts som landningsbana för skogsflyg, byggdes 1955. Vägen från vändplanen till Källslätten, som de flesta besökare använder idag, är en del av den gamla Trätekolsvägen.

Sägner

Anders Mattsson, gårdens siste brukare och sonen Rune kunde många sägner kring Källslätten. Källslättens grundare skall ha varit munkar som byggde ett kloster på platsen. Grunderna finns kvar intill trädgårdens norra del och kallas ännu munkmurarna. Munkarna skall också ha anlagt dammarna väster om trädgården för fiskodling. Norr om Källslätten mot Långarsbo skall en begravningplats från digerdöden ligga.

Mattsson berättar också sägner kring Anton Svab, gårdens ägare under början av 1700-talet. Svab lär i rusets töcken ha bränt sig inne i ett lusthus i trädgården tillsammans med en dräng och hela sin kontanta förmögenhet. Men Svab går igen fortfarande. Efter branden förvandlades han till en svart huggorm som ännu bevakar Källslätten.

Mattsson berättar även att några bekanta tillfälligtvis sov över i Källslättens gård en kall vinternatt. Dessa vaknade av att två ryttare kom galopperande förbi gården och fortsatte åt nordost. Morgonen därpå kunde inte ett spår synas i snön efter hästarna trots vindstilla och klart väder.

Under den stora vårdlönnen skall finnas en stenhäll och under denna ett kopparskrin med drottning Kristinas namn. Skrinet lades ned vid hennes besök 1648 då hon planterade lönnen.

En av de rika bergsmännen på Källslätten under 1600- talet kände sin förmögenhet hotad av stundande krig och orostider. Han samlade sina värdesaker, tog drängen med sig, och begav sig till Spjutsjön. Rodde med båt över till Spjutsjöns södra strand, där Spjutsjö gruva låg. Däri lämpades alla värdesakerna och i ett obevakat ögonblick knuffades också drängen ned. Därefter stenade bergsmannen igen öppningen. På hemfärden över sjön kantrade båten och bergsmannen drunknade. Efter detta kände ingen till gruvans exakta belägenhet och silverskatten ligger fortfarande fördold i gruvan.

Gårdarna kring Källslätten

Tomas Christensons karta över Kopparbergslagen 1640 upptar gårdarna Långarsbo, Bultebo och Rostebo, stundom kallad Rosteboda (sedermera Rotbo), som grannar till Källslätten.

I karta över Kopparbergslagen 1718 är Bultebo borta men Långarsbo, Rotbo och Skrikbo finns med. Långarsbo och Rotbo lades sedermera till Källslätten medan Skrikbo hörde till Nybo.

Bultebo, ett täktekarlshemman, låg under 1600-talet rakt norr om gården Källslätten på ett avstånd av omkring 1,5 km från denna. Båda gårdarna är inritade på 1640 års karta, men på en kolningskarta från 1717 är dock namnet Bultebo borta. På den sistnämnda står i stället Långarsbo skrivet. Om det är det forna täktekarlshemmanet som tagits i bruk som fäbodställe är inte möjligt att säga då några uppgifter om den saken inte gått att finna. Långarsbo fäbod är dock belägen på samma avstånd och på samma sluttning av berget som Bultebotorpet. Ytterligare ett torptecken finns dock inritat på 1717 års karta något utanför fäbodtäkten på sluttningen ner mot Oxkällan. Denna markering avser troligen den s.k. Nils Hans fäbod.

Porsmyran, en gård eller torp, låg längre åt sydöst inte långt från Djuptjärn. På L. Waldius karta från 1775 omtalas att täkten ”lyder under Källslätten”. Gården Porsmyran som byggdes under sent 1700-tal, fanns kvar ännu i början av 1900-talet.

Djärvesbo är den äldst belagda gården i området, 1492 under namnet Girbaggeboda. 1539 är Nils i Gerbackeboda (även Jerbaggeboda) landbonde på gården, sakfälld efter Måns Nilsson Svinhuvud i Aspeboda. Djärvesbo var således kronohemman efter Måns Nilssons fall och Gustaf Vasas räfst av hans egendomar.

Rotbo bestod i början av 1600-talet av tre hemman. Mot senare delen av samma sekel upphör Rotbo som självständig gård. De tre gårdarna på Rotbo kan skönjas efter gamla husgrunder. En låg längst i norr vid Rotbotäkten, Lusthusbacken kallad. Två gårdsanläggningar låg mitt på Rotbotäkten. Ytterligare grunder efter troliga lador ligger spridda över Rotbos täkter.

Före de stora kalhuggningarna i början av 70-talet kunde Skrikbo lokaliseras, i form av gamla åkrar och en tämligen välbevarad valvad källare. Fram emot förra sekelskiftet fanns en timmerlada kvar vid Skrikbo gårdsplats. Vid Långarsbo finns en förfallen huggarkoja kvar och rester efter en mindre trädgård, samt flera husgrunder och en källare.

Björnänge (på 1717 års karta benämnd Oxkiön)var ett litet torp mellan Oxkyan och Koltorget. Husgrunder, källargrop och odlingsrösen är här fortfarande tydliga.

Fyra familjer på gården

Här följer en liten beskrivning av fyra familjer som bott på Källslätten. Skulle någon person kännas igen på de bilder som finns på foto i detta avsnitt är vi mycket tacksamma om ni hör av er till: info@kallslatten.se eller ringer till någon i styrelsen.

Familjen Svab

Släkten Svab förknippas med Stora Kopparberget och den stormannaklass som växte fram under gruvans glansdagar på 1600-talet. Fredrik Svabe (1614-1677) var den förste som med tyskt ursprung kom till Sverige. Han blev konststatsinspektor vid gruvan 1656. Han gifte sig med Catharina Reinkel, dotter till rådman Claes Reinkel i Falun och hans hustru Margaretha Trotzig. Sonen Anton Svab (1654-1712), är den trolige uppbyggaren av Källslättens trädgård och bergsmansgård. Han var kronans vågbokhållare och hörde till den styrande eliten i dåtidens Falun. Anton var gift två gånger. Båda gångerna med prostdöttrar: i första giftet Helena Bergia och i andra med Christina Arhusia. Med dessa fick han två söner som blev ett par av dåtidens främsta bergverksadministratörer och som ingrep djupt i Bergslagets öde. Den älste sonen Anders Svab (1681-1731) föddes i Falun, där han var en kraftfull bergmästare 1714-30. Han hade dessförinnan tillbragt ett flertal studieår nere på kontinenten. Anders fick åtta barn. Det står noterat att hans dotter Helena föddes 1719 den 23 juli på Källslätten.

Den yngre halvbrodern Anton (1702-1768) föddes på bokhållarens sommarställe i Näverberg. Han adlades 1751, blev assessor vid Bergskollegium 1748 och bergsråd 1756. Efter den förödande branden i Falun 1761 arbetade han intensivt med att bygga upp den nya staden med hus av slaggsten i stället för trä. Han uppfann metoden att vinna ren zink ur blände. Dessutom var han verksam vid Sala silvergruva där han utvecklade en ny metod att utvinna silver ur slaggvarpen.

De Svabska familjemedlemmarna var så betydande och givmilda mot Falu Kristine kyrka att familjens huvudbanér och epitafier fått hedersplatsen i templet.

Familjen Bagg Olof Olsson

Året är 1907 eller möjligen 1908. Familjen Bagg Olof Olsson har ställt upp sig för fotografering på verandan till Strömska gården i Morbygden. Vid denna tid var det Bagg Olof som ägde Källslätten. Dit anlände han 1883 sedan han fått lämna sin gård i Noret, Dala-Järna. Bagg Olof hade gått i borgen för Källslättens tidigare ägare Karl Enander. Då denne kom på obestånd tvingades Bagg Olof att lämna Dala-Järna och ta över Källslättens gård. 1897 flyttade hela familjen vidare från Källslätten till Strömska gården. Olof var engagerad inom Svenska missionsförbundet och Enander var väckelsepredikant, därav deras bekantskap. Under tiden i Källslätten var det förutom Bagg Olofs sju barn, drängen Lars Jacobssons fem barn som växte upp här. De fick alla gå den långa vägen över skogen via Puttbo till skolan i Morbygden.

På verandan står till vänster hustrun Lisa Maria, Olof själv i mitten. I främre raden döttrarna Greta till vänster, Maria sittande vid bordet samt Albertina längst till höger. Ingen av de fyra sönerna är med på bilden. Strömska gården är fortfarande (2007) kvar i släktens ägo genom Gretas barnbarn Margareta Carlsson.

Familjen Nyström

Året är 1922. Familjen Nyström har ställt upp sig för fotografering framför bostadshuset i Källslätten. Den magnifika vårdlönnen syns i bakgrunden. Stina Nyström, den gamla kvinnan i bildens mitt är änka sedan ett år tillbaka då hennes man Anders gått hädan. Hon är nu 68 år gammal. Stinas fl icknamn var Nyberg och hon föddes på gården Nybo, öster om Källslätten. Hon är därför väl förtrogen med trakterna. Hon har också tjänat som piga i Björkarsbo, varit hushållerska i Porsmyran och bosatt med familjen i Saxlindan före fl ytten till Källslätten 1914. Stina är organiserad baptist, därför står det nogsamt noterat i kyrkboken att barnen inte är döpta! Mellan 1878 och 1900 födde Stina inte mindre än nio barn.

Närmast Stina står hennes barnbarn Robert Hedkvist, fyra år gammal. Längst till vänster står älste sonen Anders Johan, nu 44 år gammal och född på torpet Porsmyran. Han har två barn, Svea och Carl Johan, som inte är med i Källslätten denna dag. Om ett år kommer han att emigrera till Amerika. Han återvänder dock till Sverige på gamla dar. Sina sista år bor han hos sin ungdomskärlek, Grälviks Mina i hennes vackra torpstuga i Grälviken. 1958 slutar han sina dagar i en ålder av 80 år.

Bredvid Anders Johan står systern och mamman till lille Robert, Hanna, nu 31 år. Till höger om Stina står yngsta dottern Edit, här 22 år gammal. Hon skulle komma att överleva dem alla på bilden. Hon blev 94 år och levde till 1994. Till höger står Hannas man Olle Hedkvist. Han är gruvarbetare och får tillsammans med Anders Johan rycka in och utföra grovarbetet på gården sedan svärfadern Anders och en yngre son i huset avlidit. Paret Hedkvist är nu bosatta i torpet Blixtens i Kavelmora. Stinas son, och ägaren till gården, Axel Nyström är inte med i Källslätten denna dag.

Familjen Mattsson

Text: Elna Mattsson

Anders Mattsson föddes 1896. Hans föräldrar kom fl yttandes från Bjursås till Smedsbo i Aspeboda. Där växte Anders upp med tre bröder och en syster. Anders hustru Anna Whallén (född 1899) kom från Svärdsjö som piga till en farbror i Stråtenbo. Anders var en glad yngling som spelade dragspel till dans på lördagar och där träffade han Anna. Tycke uppstod, de gifte sig och fi ck sonen Rune som föddes 1919 i Aspeboda. De blev sedan dagkarlsfolk hos Hillerström på Storgården i Aspeboda. År 1925 fl yttade Anders och Anna med sonen till Källslätten.

När Rune började skolan fi ck han gå i Skog. Han fi ck vandra fem kilometer genom skogen och för att vägen inte skulle bli så lång lekte han med en tomahawk som han utmanade buskar och stenar med. Det var svårt för familjen att dra sig fram med Bergslaget runt Källslätten då jobben i skogen gick till deras arrendatorer. Så man fi ck sin inkomst från några kor samt från Grycksbo pappersbruks skogar.

Sonen växte upp och fick idrotten som intresse så det blev mycket träning på åkrarna. Han stötte kula och kastade diskus och tränades av Harald Andersson, diskuskastare i Falun. Rune var duktig och fick många pokaler och gjorde ett flertal resor i de nordiska länderna.

På Källslätten fanns ingen elektricitet eller telefon; lyset bestod av strumplampor som 40 stearinljus i styrka. Vattnet bars in från källan. Här konserverades både kött och fi sk. Anders var fi skeintresserad och han fi skade i Spjutsjön där det fanns båt. Där fångade han röding och bäst gick det till midsommar.

Umgänget var stort med många fester under lönnen. Brödet bakades uppe i lillstugan och under andra världskriget gjordes kol i kolugnarna vilket blev en inkomst. Trädgården gav ju sitt med äpplen som såldes både privat och till torget i Falun. Källslätten var ju en pärla i skogen dit många människor sökte sig för att åka skidor på vintern och plocka blåsippor och tibast på våren och även för att avnjuta en kaffekorg i det gröna.

Det var ju långt när man skulle ut på olika aktiviteter och för att handla för då gällde det att ta cykeln till Falun. Värst var det med alla backar innan man kom hem. När korna blev brunstiga var det heller inte nästgårds. Då var det att gå med kossan till Kårarvet, Önsbacken eller Aspeboda.

Mattssons hade rum på vinden som de hyrde ut under olika perioder. Vid ett tillfälle bodde där två familjer som arbetade i Falu gruva. De hade båda tre barn, så utrymmet var litet men sämjan god.

Rune gifte sig 1943 med mig, Elna Wallin från Falun. Krycke ståt hölls på Källslätten med både präst, prästfru och följe. De kom dragandes med krycka, en tall som skulle bli till pärt på taken. Vi fi ck uppleva något som kommit i skymundan nuförtiden.

Så kom dottern Lillemor Anette till världen. Det blev mer liv både inne och ute. Vi fi ck mjölkbilen till Järvesbo och telefon på gården. Skolbilen kom till Järvesbo och hämtade Lillemor till skolan i Morbygden.

Stugan och inkomsterna blev för små så vi började se oss om efter något nytt. Så 1954 köpte vi jordbruket i Solvarbo. Där bor jag och dottern kvar.

Anders avled 1971, Anna 1961 och Rune 1978.