Naturen

Källslätten består av en mycket varierad och artrik natur. Här nedan berättar vi lite om vad det kan bero på och vad man kan finna när man besöker Källslätten. Vi beskriver även hur arbetet på Källslätten har påverkat växter och djur.

En termometerbur och en regnmätare av SMHI:s modell användes ett tiotal år från 1974. De blev vandaliserade och togs bort.

Sedan maj 1974 har oregelbundna mätningar av temperatur och nederbörd ägt rum ett tiotal år vid Källslätten. En termometerbur och nederbördsmätare av SMHI:s modell placerades vid trädgården något nedanför grunden efter gamla manhuset. Avläsningarna (högsta och lägsta temperatur samt regnmängder) gav en viss bild av hur vädret är eller brukar vara i området.

Vid klart väder och vindstilla brukar höjdlägen och sluttande terräng ha högre minimitemperaturer än lägre liggande terräng. Vintertid kan mycket stora temperaturskillnader uppträda mellan olika höjdlägen. Det är dessutom fråga om en solexponerad västsluttning och då brukar maximi- eller eftermiddagstemperaturen bli ganska hög. Ibland är det till och med varmare vid Källslätten än vid motsvarande mätstationer i lägre terräng vid Falun och Borlänge!

Från sommarhalvåret kan nämnas ett par intressanta värden. I början av augusti 1975 inträffade en extrem värmebölja då nya temperaturrekord sattes på flera platser i landet. Den 7 augusti hade Falun +34,3°C, Borlänge +33,4°C och Källslätten +35,5°C. I samband med högtryck och varmt väder brukar heller inte nattemperaturen gå ner så lågt, utan det kan vara upp till och kanske mer än 5°C varmare på höjderna än i dalarna.

Natten till nyårsdagen 1979 blev ovanligt kall i hela landet och i Dalarna förekom allmänt värden kring -40°C. Vid Källslätten noterades denna köldnatt -26,3°C som lägsta temperatur. Borlänge (Bäckelund) hade -38,2°C vilket är en halv grad från köldrekordet -38,8°C, som sattes i februari 1966. Dessa uppgifter bekräftar uppfattningen att det sällan eller aldrig blir någon riktigt sträng kyla vid Källslätten. En intressant uppgift är att alla fruktträd i Dalarna, utom Källslättens, strök med den extremt kalla vintern 1708 - 1709.

Nederbörden är något högre här än i Falun-Borlänge. Den närbelägna nederbördsstationen i Grycksbo (6 à 7 km norrut) har ett årsmedelvärde på 615 mm. Falun har 579 mm och Idkerberget sydväst om Borlänge 773 mm. Det är troligt att Källslätten har uppåt 650 mm eller möjligen mer.

Genom seklerna har bergets inbyggare ständigt sökt efter nya malmfyndigheter. I markerna finns talrika hål, gropar och skärpningar efter gruvförsök. Denna skärpning ligger intill vägen i backen upp mot Rotbo, helt nära Källslätten.

Källslätten ligger helt ovanför högsta kustlinjen, som i dessa trakter nådde cirka 200 m över nuvarande havsnivå. Jordarna består därför av osvallad morän som är tämligen fattig på större block.

Markens beskaffenhet beror på mångårig odling. Utanför de brutna åkrarna väster om trädgården finner man en brunjordsliknande humusrik jordmån.

Norr om området ligger ett ravinsystem som kallas Kullerdalarna. Ravinerna är förmodligen tappningsrännor, som blivit till när kanten av inlandsisen stod just här. Grundvattnet går flerstädes mycket ytligt, på vissa platser endast en meter under markytan. Marken är här ganska fuktig, även efter långa torrperioder.

Då området ligger på en sluttning är omsättningen av vatten och däri lösta närsalter troligen stort.

Berggrunden består av intermediär urgranit med stråk av grönsten. Grönstenen är mineralrik och lättvittrad vilket tillsammans med lokalklimatet och det rörliga grundvattnet skapar utmärkta betingelser för vegetationen.

Hur naturen såg ut kring Källslätten när platsen första gången omnämns (1569) kan givetvis ingen svara på. Klart är att skogarna redan på den tiden var hårt åtgångna. Gruvan på Kopparberget krävde stora virkesmängder för gruvved, rostved och kol till kopparsmältningen.

Åkerbruket i hela socknen var av liten omfattning. Det saknades förutsättningar för större odlingar i den steniga moränmarken. Produktionen av både spannmål och hö räckte inte att försörja befolkning och kreatur kring gruvan.

Av den anledningen utvecklades redan under slutet av 1600-talet det så kallade koppelbruket, även benämnt Falusättet, vilket innebar att åkrarna emellanåt fick växa igen (läggas i linda) och istället nyttjas för höskörd. Det var mest angeläget att förse korna och dragarna med foder, medan spannmål lättare kunde köpas utifrån.

Man får utgå ifrån att stora arealer i Källslätten utnyttjades för foderproduktion.

Förutom höskörden på de brutna åkrarna brukades slåtterängar och hackslogsmarker runt de uppodlade tegarna. Säkerligen skedde detta också på lämpliga marker längre bort från gården.

De många odlingsrösena runt gården bär vittnesbörd om att marken nyttjats intensivt. Rösena markerar förutom plöjda åkrar, områden som enbart användes för slåtter. Dessa marker rensades successivt från ytligt liggande stenar för att underlätta det mödosamma arbetet med lie runt stenar, tuvor och träd.

Längre bort från gården vallades kreaturen på bete under vegetationsperioden. Detta intensiva bruk av marken satte helt naturligt en stark prägel på landskapet. På skifteskartor från 1800-talets senare hälft kan man utläsa att varje byruta av skogen (Korsgården, Gamlaberget et cetera) var inhägnad med hankgärdsgårdar för betesdrift. Det rörde sig om många mil med hank och stör i Källslättens närområde! I hela landet åtgick det årligen vid 1800-talets mitt 4,2 miljoner kubikmeter ved till alla gärdsgårdar!

Bilderna vill visa hur växtligheten har förändrats under de år som föreningen har skött Källslätten.Till vänster ser vi hur det såg ut efter fägatan 1968. Här dominerar smörblommor, midsommarblommor och hundkäx. De är högväxta och tar för sig av den näring och ljus som finns. På så vis får andra växtarter ingen chans att komma upp. Smörblomma och midsommarblomma är arter som visar att en igenväxning håller på att ske. Efter år av ständig slåtter och bortförande av näring med höet har andra mera lågväxande arter fått möjlighet att komma upp. Andra bilden är tagen 2006 direkt efter slåttern. Här dominerar nu gräsarter men även andra arter som ängsnejlika, ormrot, vitsippa och på enstaka platser låsbräken och fältgentiana.

Däggdjursfaunan är inte fullständigt inventerad i Källslätten. Bristen är att ingen systematisk inventering av smågnagare, näbbmöss och fladdermöss är gjord. Långörad fladdermus har påträffats flera gånger, bland annat i jordkällaren. Skogssorken är områdets mest talrika smågnagare. Större och mindre skogsmus samt åkersork är vanliga och vattensork har setts vid dammarna. Fynd av skogslämmel har konstaterats genom ett kranium i en spyboll av pärluggla.Vissa år är den mossätande skogslämmeln mycket vanlig.

Några reflektioner kan göras över de fyra stora rovdjuren. I början av den fyrtio år långa period som våra noteringar sträcker sig över, noterades aldrig spår av lodjur. Första björnspillningen hittades i början på 1970- talet. Numera är båda arterna årligen noterade i dessa trakter. Några spår av varg har aldrig rapporterats vid Källslätten, men väl i dess omgivningar.

I övrigt är det den vanliga däggdjursfaunan som finns, exempelvis älg, rådjur, räv, grävling, skogshare, ekorre och mård. Vessla och hermelin finns också och det goda sorkåret 1974 sågs en hermelinkull med inte mindre än tolv ungar.

Vildsvin observerades i december 2006 vid Porsmyran strax norr om Källslätten. Andra djur som setts är kopparödla, skogsödla, snok och huggorm – den senare inte ovanlig. Padda och vanlig groda spelar i dammarna om våren.

Kräfta, abborre och dammussla har planterats in i dammarna och levde där i flera år men försvann senare. Rudor sattes in 1966 och har klarat sig bra, trots svåra isförhållanden. Vinbergssnäcka inplanerades 1971 och denna art håller främst till vid trädgården.

Om man kommer till Källslätten som besökare är det avhängigt årstiden vad man kan få se och höra. Tidigt på våren är mesarnas sångperiod och då sjunger talgoxe och blåmes. I den närliggande skogsmarken kan också de andra mesarna som svartmes, tofsmes och talltita höras. Den senare har blivit allt ovanligare.

När vårvinterkvällen kommer kan både pärl- och sparvuggla ropa. Även andra ugglor har setts genom åren, men det är mer tillfälligt. Exempelvis har slaguggla och kattuggla noterats. Under en kort period på 80-talet så spelade även orrarna på åkrarna. Detta har helt upphört och nu kan man bara höra dem på avstånd.

Under aprilkvällar är fågelsången som härligast i Källslätten. Det är de fem trastarterna taltrast, koltrast, rödvingetrast, björktrast och dubbeltrast som lägger grunden för det. Den kören kompletteras av bland andra rödhake och järnsparv.

Med maj kommer de insektsätande fåglarna tillbaka. Då blir svartvita flugsnapparen karaktärsfågel liksom lövsångaren. Emellanåt, dock inte varje år, infinner sig göktytan. Med sitt litet enformiga läte ger den ändå liv åt fågelkören. I andra halvan av maj kompletteras fågelsången av svarthätta och trädgårdssångare. Källslätten har också under alla år varit en säker lokal för gransångare.

Det går bara någon vecka efter midsommar så har många i fågelkören tystnat. En bit in i juli är det mest bara svarthätta och trädgårdssångare som sjunger. Då blir behållningen istället några arter som visar sig öppet. Dit hör de ladusvalor som brukar försöka häcka i ladan och härbret. Ofta plundras dock boet av ekorren. Likadant är det med sädesärlan.

En ihärdigt spelande art är morkullan. Den drar förbi på kvällarna, kommer tidigt i april och håller spelflykten igång ända in i augusti.

Under hösten drar Källslättens alla rönnar till sig en rad fågelarter. När det är gott om bär är det många trastar och sidensvansar som äter av dem. Vissa år dyker även tallbitar upp och kalasar på bären. Likadant gör domherren men den ser man ofta även på våren ätandes av äppelblommorna.

Gråspetten har under alla dessa år varit möjlig att se på hösten och vintern. Den har på senare år blivit vanligare vilket är glädjande. Mera sällan kan man se den mindre hackspetten.

Mitt under vintern ger en tur till Källslätten inte så många fågelarter. Är man uppmärksam och dessutom har litet tur kan man då få se någon övervintrande kungsörn glida förbi. Annars kan det bli tillfällen då man bara hör någon korp på avstånd

Under dessa fyrtio år har några ovanligare arter naturligtvis noterats. 1966 häckade mindre flugsnappare i asp- och granskogen i Kullerdalarna. Häckning var på den tiden inte noterad så många gånger. (Häckningsfyndet var det andra i länet.) En annan art knuten till lövskogen och som setts vid några tillfällen är stenknäcken. Den har då kalasat på häggbären och körsbären. Närmaste häckningsplats är i Bjursås vilket ju inte är så långt från Källslätten.

Sammantaget har i Källslätten noterats 114 arter.

Skogsgräsfjärilen är en vanlig art.

Någon egentlig inventering av insekterna har aldrig gjorts i Källslätten. Därför är följande endast en kommentar till de vanligaste och de mera märkliga fynd som gjorts under de år föreningen varit verksam på platsen. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt dagfjärilar och skalbaggar.

Skalbaggar
Den stora kraftiga långhorningen videbock, har fångats. Arten är sällsynt och endast ett fåtal gånger observerad i Dalarna. Den är ett nattdjur och larven lever i stora murkna sälgar.

I murkna granstubbar har den vackra knäpparen Ampedus balteatus anträffats. Arten är ej ovanlig.

Bland äldre fynd kan nämnas Stenostola ferrea och gångbaggen Cerylon fagi, som beskrivs av Einar Klefbeck i ”Natur i Dalarna”. Stenostola ferrea förekommer inte i Sverige, däremot S. dubia , lövgrenbock. Arten är en långhorning vars larv gnager i död lövved. Arterna är svåra att skilja åt och har förväxlats. Dessa båda arter har en sydlig utbredning då de lever på lind.

Dagfjärilar
Den stora vackra makaonfjärilen har observerats flygande över området vid flera tillfällen.

Bland vitvingefjärilarna är följande talrika vid Källslätten: Rapsfjäril, aurorafjäril, skogsvitvinge och citronfjäril.

Av släktet Argynnis (pärlemorfjärilar) är allmän pärlemorfjäril, brunfläckig pärlemorfjäril och prydlig pärlemorfjäril vanliga.

Kvickgräsfjärilen ses ibland flygande i skogsbrynen kring ängarna. Övriga gräsfjärilar i Källslätten är berggräsfjäril, skogsgräsfjäril, luktgräsfjäril samt kamgräsfjäril. Dessa arter är allmänna.

Sorgmanteln är ganska vanlig och ses ofta sugande på ruttna äpplen om hösten.

Tre vanliga arter vars larver lever av nässlor är vinbärsfux, nässelfjäril och påfågelöga.

Aspfjärilen som lever på asp är en av Nordens största dagfjärilar och kan ses vid Källslätten i slutet av juni eller början av juli.

Tistelfjärilen har påträffats vid ett tillfälle. Den är en besökare från sydeuropa som ej klarar våra kalla vintrar.

Den lilla ljusblå tosteblåvingen ses ofta flygande över ängarna redan i april. Den är tämligen allmän. Den bruna blåvingen är mycket talrik i tiden runt midsommar. Arten är annorstädes inte vanlig. Donzels blåvinge har insamlats vid ett tillfälle. Det är en lokal och tämligen sällsynt art som verkar trivas vid gamla fäbodmarker. En annan sällsynt art är liten blåvinge. Den vill gärna ha torra enbackar. Den är endast observerad vid ett tillfälle.

Sent på hösten 2006 uppdagades bland äldre material en hona av violett guldvinge som insamlats vid Källslätten den 1 juni 1973. Arten har från mitten av 1980-talet haft en dramatisk minskning i landet.

Detta är en tydligt slåttergynnad art vars larv lever av ormrot. Den förekommer i soliga gläntor på betad eller slåttrad ogödslad blomrik mark, gärna i anslutning till översilningsmark eller ytligt grundvatten. Fjärilen flyger från mitten av maj till mitten av juni. De hävdade markerna vid Källslätten bör hysa lämpliga livsmiljöer för den violetta guldvingen och det finns goda förutsättningar att den kan leva kvar.

Under våren hör den allmänna björnbärssnabbvingen till de vanligaste inslagen. Den mera ovanliga svartfläckiga glanssmygaren ses då och då flygande efter skogskanterna om försommaren.